GK VALLH PR LPI NORDV-95 S LCH SUCH SV-97 Quilpies Koffee II

93-09-04 -- 03-04-01

u. LP S LCH SUCH TJH Nolhedens Kippi

e. KORAD S BCH S L(ELIT)CH S LCH Toccatas Apache


Den 1:a april i år tog jag det mycket tuffa beslutet att min kära vän, Koffee, inte skulle behöva lida längre. Då hade det gått exakt 2 veckor sedan provsvaren hade bekräftat att hon hade fått "Malignt lymfom", dvs. cancer i lymfkärlen. Eftersom de talade om att det var hög aktivitet på cellerna, tog jag bara dag för dag. Den första veckan var som vanligt, men vecka 2 började jag märka av cancern mer och mer. Dagtid gick rätt bra, men på nätterna blev det tungt för henne att andas, eftersom lymforna blev mer i hoptryckta. Natten mellan måndagen och tisdagen var det riktigt tungt för henne, så då beslutade jag att Koffee inte skulle behöva stå ut med en natt till. Vi åkte in på eftermiddagen och hon fick aldrig någon lugnande spruta, eftersom veterinären, som kände henne väl, inte tyckte att det behövdes. Så hon dog stående i mina armar. När det var över kände jag faktiskt ett stort lugn; nu skulle hon inte behöva ha det tungt längre. Jag var ut och hämtade Chino, så att han fick "ta farväl". Så har jag gjort med alla mina hundar, den som har blivit kvar har fått se den andra hunden, och ingen av mina hundar har letat efter sin kompis. Yrri tog jag aldrig in eftersom hon inte hade så stor bindning till Koffee än.

Vi fick nästan 10 år ihop, Koffee och jag, och det är mycket minnen som kommer upp.
Apellspåret som jag gick fram till med en hund hoppande på bakbenen.
Urskiljningen hon gjorde på spårpinnarna; den lilla apporten kom hon med i full fart och svängde in ändan, så skulle jag klappa henne på baken ett tag. Sedan bytte vi pinne mot godis och då var det bäst att stå på linan, för sen skulle vi i väg. Slutpinnen var samma sak förutom att när vi gjort bytet, så skulle hon djävlar-i-mig ha tillbaka den.
Utställningsmässigt gick hon ju bra, med bl.a. 3 BIR på Stora Stockholm och ett BIM på en specialutställning. Men det "häftigaste" var nog när vi var i Linköping och hon blev BIR på förmiddagen, för att sedan hjälpa till och mota en flock tjurar på eftermiddagen.
Hon var lite feg emot fåren i närkamp, men hon flyttade sig inte för en tjur på 600 kg. Det var en speciell känsla att skicka i väg henne för att "söka får", när man såg henne springa i väg i en vid båge, med ett öga på djuren, för att sedan se henne vika ut ännu mer, när hon fått syn på fler djur.
Eller när de första späda rösterna kom ifrån fårhuset och Koffee tittade på mig med sin speciella blick, "vi har fått lamm, matte", sa den.
Ibland "smög" vi på varandra. Jag hukade mig lite och spände ögonen i Koffee, som kom emot mig likadant. Det värsta var att när vi var någon meter ifrån varandra gjorde Koffee ett attack anfall och tog ett rejält tag i armen.
Hennes sätt att tigga var också lite originellt, hon satt med näsan mot det hon ville ha och liksom morrade. Lite fel sätt att tigga på kanske.
Hon var ju helt och hållet min hund. Ingen annan dög om jag fanns i närheten.
Om vi skulle lämna bort hundarna fick jag lov att göra det. Gjorde någon annan det gick hon hem; jag var ju kvar hemma!
Sina valpar engagerade hon sig med dragkamper och uppfostran om vartannat.
Hon och Chino hade ett mycket bra förhållande, hon bestämde, men de lekte så det stod härliga till.
Det var aldrig några problem med Koffee och andra hundar, så länge de höll sig till regelboken vill säga. Det värsta hon visste var hundar som bara kastade sig fram för att hälsa. Att se henne hälsa på valpar var härligt. Lugnt och stilla gick hon fram, och blev de rädda drog hon sig åt sidan och "hittade" en intressant fläck att lukta på. Och oftast blev de ju nyfikna och gick dit.
Så mycket minnen kommer över mig, nu när jag sitter här och skriver att jag är glad att det är på datorn jag skriver, eftersom tårarna kommer igen.
Som tur är har jag i alla fall Chino och Yrri, även om de inte kan ersätta den tomma platsen efter Koffee, så är det i alla fall inte hundtomt hemma.

Hälsningar Åsa K