Vårdhunden Geisha är deras bästa vän

Vän, vårdare - och arbetskamrat. Hunden Geisha har många roller på Hemmet för gamla i Skarpnäck utanför Stockholm.
- Hon vet att hon jobbar när hon har halsbandet på, säger Malin Björklind, undersköterska och Geishas matte.

TEXT INGRID ROOS i.roos@tidningsmakarna.se FOTO ULF LODIN

DOFTEN AV NYBAKAD chokladkaka leder rakt in till kaffebordet på gruppboendet för dementa. De sex damerna som bor här har en hög trivselfaktor med hembakade kakor, mat som ibland är hemlagad och hemtrevlig inredning. De har även Geisha, en ettårig australisk kelpie, som vunnit allas hjärtan. Men kär hund har många namn, så hon kallas även för Lilla gossen, Papegojan och Fisken.

- Jag hörde talas om ett äldre boende där man använde hundar i vården, så jag sökte jobb här och tog med min hund på anställningsintervjun, säger Malin Björklind.

DET VAR HENNES ANDRA hund, Possum, hann vara på jobbet två år innan hon till allas stora sorg blev sjuk. Malin skaffade då valpen Geisha, som fick skola in sig tills Possum inte orkade mer.
- En av damerna kallar Geisha för Possum, för henne känns det som samma hund.

När Kerstin reser sig från bordet och sätter sig i soffan hoppar Geisha efter och lägger sig över hennes knä.
- Hon är så snäll så, mucho fino, säger hon och håller om hunden.
Geisha nosar tillbaka. Hon är en trofast vän som alltid har tid att lyssna. Och hon får den mest inbundne att prata, utan att skvallra för någon.
- Ibland kan man riktigt se hur ångesten rinner av den som är skärrad och lider av demensen, säger Malin och klappar Geishas bruna, blanka päls. En del samtal är så personliga att man går undan så att de får vara ifred.

En hund accepterar alla som de är. Det har ännu större betydelse för den som känner sig otillräcklig när minnet sviker.
- Geishas kärlek är tålmodig och villkorslös, säger Malin och kliar Geisha på huvudet. Hon har ju alltid tid att prata och leka.

Malin tycker att de dementa blivit lugnare sedan de fått ha en hund hos sig. De behöver mindre mediciner och det tror hon beror både på hunden och på att personalen är trygg och trivs.
- Tanterna är piggare, säger hon. Tidigare satt flera liksom instängda i sin egen kupa, med lite kontakt med omvärlden. Nu finns alltid samtalsämnen och en anledning att börja prata.

FÖR ATT KLARA JOBBET som vårdare har Geisha tränats i dressyr sedan hon var tre månader. Hon har lärt sig olika marsch- och apportkommandon och lyder minsta vink.
- Apport marsch! säger Malin och utan en sekunds tvekan skyndar Geisha iväg och hämtar avdelningens nyckelknippa av undersköterskan Isabell som står längre bort i korridoren.

Skramlande nycklar är favoritleksaken, men med halsbandet på tar hon uppgiften på allvar. Svansen viftar intensivt och hon blir klappad som belöning.
- Du ger oss alla energi, säger Malin och ler.

INNAN HUNDLIVET började på Hemmet för gamla hade inte alla lust att gå ut på promenader. Men det blev en självklar sak att gå ut med hunden.
- Visst brukar du hålla i kopplet när vi går ut Maj-Britt? säger Malin och håller om henne.
- De kastar kottar eller boll och Geisha tröttnar aldrig på att leka.
Hon är en engagerad arbetskamrat. En som alltid tar ansvar och månar om de gamla.
-Ja, jag har till och med ansökt om semester för henne, säger Malin. Vi tar också hennes jobb på allvar.

Studier från bland annat USA och Tyskland har visat att gamla som umgås med djur i genomsnitt har lägre blodtryck än andra jämnåriga. De blir mindre stressade, får mer sällan ångest, liksom lägre kolesterolhalt i blodet och löper mindre risk för hjärtinfarkt.

I Australien har undersökningar visat att människor som äger husdjur har bästa hälsan, och att det sparar tiotusentals kronor i sjukvårdskostnader per person.

 

Källa: MERSMAK 2/2006


Artikeln publicerad med tillstånd av Coop och Tidningsmakarna.

Då det blev så dålig kvalitet vid inscanningen av artikeln så valde jag att göra på detta sätt, scanna in bilder och text för sig.